Kaos och Kosmos

Jag skulle så gärna vilja, för det är så kul att gå tillbaka och läsa vad som hände. De där små sakerna i vardagen som man glömmer, och de där stora sakerna. Milo har lärt sig läsa och skriva i vinter, Vide har blivit så stor, han kan så mycket och har massor med kompisar och är så omtyckt på förskolan.

Själv har jag gått in i väggen efter tre år av konstant jobbande. Samvetet gnager ständigt över Kristers arbetsbörda, men samtidigt har jag bestämt att jag måste släppa det där, jag måste satsa på mig själv och inte bara finnas för att hålla ihop någon annan liv. Jag har egna planer, jag ska studera i höst.

Stackars Tuula slet av ett korsband för ett tag sedan. Usch så vi oroade oss innan operationen i Gällivare (!) var avklarad. Hon haltar fortfarande, nästan fem veckor efter operationen men hon det blir hela tiden bättre.

Senast i raden av händelser, och det tillhör kategorin stora händelser, är att mina svärföräldrars hus brann ner. En omtumlande helg följde, med mycket fokus på att hitta Bonzo som flydde i panik efter branden. Som tur var kom han tillbaka efter ett dygn på flykt vilket gjorde att vi alla kunde andas ut lite. Men allt som är borta, alla minnen. Foton, saker barnen gjorde, och själva platsen där Krister och hans syskon upplevt  sin barndom. Overklighetskänslan har inte riktigt släppt än.

Egentligen skrev jag det här för att jag googlade mitt eget namn. Det är ju sådant där man måste göra ibland, eller hur? Jag har nog inte gjort det på flera år, och som tredje träff kom min blogg med ett inlägg om Vides toalettvanor. Nä, så kan det inte se ut tänkte jag. Om man googlar på mig och ser min blogg får man gärna se något annat än att den handlar om kiss och bajs (även om den kanske gör det ibland!).  Så, uppdraget är avklarat och kanske återvänder jag hit igen. Kanske redan i år!

Äntligen har Vide kommit på att det är trevligare att kissa och bajsa i toan/pottan än i blöjan. Skönt att blöjtiden går mot sitt slut! Mindre skönt när Vide ‘kan själv’ och tömmer pottan själv -och missar toan så att allt kiss hamnar på golvet…

Milo fick ett brev för en vecka sedan vilket gjorde honom överlycklig. Brevet visade sig vara en kallelse från tandläkaren, vilket inte är något jag brukar jubla över när det är jag som får dem. Men Milo tyckte att det var jättespännande, han pratar om tandläkaren varje dag nu och har bestämt att han ska bli tandläkare när han blir stor (jag som alltid har undrat vem som egentligen vill bli tandläkare -nu vet jag!) .
Jag hoppas att peppen håller i sig även efter tandläkarbesöket, aldrig har det varit så enkelt att borsta hans tänder!

För någon dag sedan när vi gick hem från förskolan började Milo prata om döden:

Milo: Undrar hur det känns när man dör?

Jag: Jaa, det är ju jättesvårt att veta, för det vet man inte förrän man dör och då går det ju inte att berätta för någon.

Milo: Nä…

(en stunds tystnad)

Milo: Men när man dör då blir man ju något annat!

Jag: Jaha, blir man?

Milo: Ja, man kan bli en älva eller ett skelett. Det är olika.

Så kul det är att få höra hur han tänker. Han har nog just börjat fundera på döden. Att alla dör vet han sedan länge, när man har djur runt omkring sig är det oundvikligt att de lär sig sådant tidigt i livet. Men just det där med vad det innebär att dö, vad händer sedan, det har han aldrig pratat om förut. Jag hoppas att han slipper den värsta dödsångesten men han är så väldigt filosofisk och tänkande så det finns nog en viss risk för det.

Jag gillar så klart att barnen äter frukt. Vide har dock den dåliga vanan att lägga tillbaka frukten när han är klar och det ser väl inte jättekul ut direkt.

Åh, vad jag önskar att mina barn kunde förbli opåverkade av samhällets normer. Idag har vi (efter nästan fyra timmar på Busplaneten) shoppat lite. Oftast är det ju jag som väljer vad som ska köpas hem, men idag fick de välja fritt (nåja) bland reaställen på butikerna och jag gillar det de valde! De valde var sin supermjuk jacka på Kappahl, Milo en röd och Vide en grön. På Lindex hittade Milo en mössa som han blev så kär i och dessutom valde de var sitt ceriserosa paljettbälte. Förutom det hittade de massor av glittrande klockor och smycken av alla slag som jag lyckades avstyra.
Men poängen var att det är så härligt icke-pojkiga saker. Jag är glad så länge de vågar och vill ha glitter och rosa på sig!

Mössan är ju underbar, jag måste nog också ha en!

Vide uppfinner egna ord, till exempel ‘handduks-sockar’= när man torkar upp något man spillt på golvet med sin socka, som så klart ska sitta på foten. Milo har också kommit på och byggt ihop många ord i sina dagar som Krister som tur var har skrivit ner så att de finns kvar. ’Övervånad’ var ett ord som Milo använde väldigt länge, en blandning mellan förvånad och överraskad alltså.

Milo är dessutom rätt cool, så här äter man frukost på tuffast möjliga sätt! Slängkappa, vante á la Michael Jackson och solglasögon.

Jag har bestämt mig för att våga vara obekväm. Så ofta undviker jag att säga vad jag tycker för att slippa en konflikt. Det kan gälla barnuppfostran, obehagliga smygrasistiska kommentarer, sexism och så vidare.
Ni vet, man tänker att man inte alls håller med, men låter bli att säga något (eller skriva, facebook är en ständig källaren till irritation) för att det ändå oftast inte ger något att diskutera eftersom de flesta har bestämt vad de tycker.
Oftast ja. Ibland, någon enstaka gång kanske jag får någon att ändra åsikt eller i alla fall tänka efter en extra gång. Och -framförallt -så behöver jag inte känna mig som en hycklare utan som en person som står för vad jag tycker!

Vide fyllde 3 år i måndags. Av olika anledningar blev det inget kalas, Krister blev sjuk och dessutom var våra respektive föräldrar också sjuka. Men jag tror faktiskt inte att det gjorde något för Vide. Han fick sina paket, han fick följa med på Nisses Konditori och välja tårta och så firade vi tillsammans bara vi fyra. Mysigt och enkelt!

(Jag tyckte dessutom att det var ganska skönt att slippa allt extra-arbete ett kalas ändå innebär som skulle kräva energi jag inte har)

Milo spelar på datorn och säger åt Vide att lägga av (med vad han nu gör).
Jag (sjunger): Lägg av! Ni fattar ingenting!
Barnen ser ut som frågetecken och undrar vad jag håller på med. De måste utbildas lite i musikhistoria tror jag…

Nationalteatern

Jag blev sugen -igen- på att blogga lite. Förra året prioriterade jag bort det, valpbloggen gick före tills valparna var sålda och där efter blev det inget bloggande alls.

Jag har fortfarande ont om tid och prioriterar knappast att blogga, så antagligen blir det mest snabba inlägg från telefonen (men kanske överraskar jag mig själv!). Som förut: mest om barnen, lite om hundarna, mig och allt runt omkring.

Välkomna hit -igen!