Att springa ensam på elljusspåret i mörkret en höstkväll är en härlig upplevelse. Fast inte helt ensam, utan med tre underbara whippets som följeslagare. Ikväll har vi varit ute i den fuktiga höstkvällen och sprungit och alla fyra njuter lika mycket. Det är jobbigt så klart, men skönt jobbigt.
Att springa är nog den perfekta träningsformen för mig. Jag tycker mig inte ha tid att fara iväg och träna på gymmet eller på ”pass”. Över huvudtaget har jag svårt att gå en promenad utan hundarna, för det känns som slöseri med promenader. :-D
Så att springa med hundarna är ju att slå två flugor i en smäll (fast slå flugor skulle jag aldrig göra -usch!), förena nytta med nöje (eller nytta med nytta?) och så vidare… Det är ju dessutom ganska bra att ha med hundarna som draghjälp när man börjar bli trött. Inte rent fysiskt, för jag springer med hundarna lösa, men de kan sporra mig att springa vidare en extra bit. Ibland springer vi allt vi kan och tävlar för att komma först till en lyktstolpe, en kurva eller något annat mål. Jag fuskar så mycket jag kan och startar när hundarna är långt bort från mig för att jag ska ha någon chans att vinna. ;-)
Det gäller bara att komma ihåg det här också, hur skönt det faktiskt är när man väl springer. För det är ganska lätt att komma på ursäkter för att inte springa och stanna hemma i teve-soffan istället. Tur då att hundarna behöver komma ut varje dag, och hur jobbigt är det egentligen att ta på sig löparskorna istället för de vanliga skorna?
