-Milo, idag ska vi packa väskorna för imorgon åker vi till mormor och morfar.
-Jaha! Men… Vilket imorgon?
-Ja, imorgon, efter att vi har gått och lagt oss ikväll.
-Vilket ikväll?
-Ikväll som kommer när vi har ätit middag och ska sova. Sedan, när vi har sovit är det imorgon.
-Men vilket imorgon?
Vissa dagar är värre än andra, och idag var det en sådan. Jag tror det hela började när Milo ropade på mig med en panik i rösten som alltid betyder att Vide gör något förbjudet och Milo inte vet vad han ska göra åt det. Jag skyndade mig in och hittade Vide på golvet tillsammans med en blomkruka och väldigt mycket jord. Vide var i princip svart och en stor del av golvet såg likadant ut. Sopade upp allt (två gånger, Vide fick tag i sopskyffeln just när jag var klar…) och tog av Vide alla kläder och tvättade honom ren.
Bestämde mig för att det var sovdags för den lille busen och hade precis sövt honom när Milo välter ut en hel låda med lego. Givetvis vaknar Vide och vägrar somna om. Nä, nu vill ju han vara med och leka! En trött Vide som vill leka med en storebror som helst vill ha sina leksaker för sig själv -ingen bra kombination. Skrik, gråt, luggande, skallande, nyp, slag, bitande… kaos!
Jag ordnar lunch år barnen för att lugna ner situationen. Vide får sitta i barnstolen och Milo sätter sig vid bordet alldeles frivilligt och väntar på maten. Krasch! hör jag bakom mig och ser att Milo vält ner en värmeljusstake som gått sönder (det gör inget mamma, man kan tejpa den). Städar upp och fortsätter med matlagningen, men hinner bara vända mig mot spisen när nästa krasch! hörs. Vänder mig mot bordet där Milo satt, men där är tomt. För Milo har gömt sig under bordet. Den här gången var det en glasprydnad som strök med, och jag orkar inte ens bli arg på honom.
Maten är klar, jag ser till att snabbt få i Vide maten eftersom jag ser att han börjar vara trött. I ett svagt ögonblick bestämde jag mig för att själv äta lunch samtidigt som barnen, vilket visade sig vara en dålig idé. När Vide är färdig och jag börjar med min mat är han så trött att han inte är nöjd med något annat än att få vara i min famn -och jag måste stå upp. Så på stående fot slänger jag i mig några tuggor, med Vide hängandes mot axeln. Sedan inser jag att jag måste lägga honom, även om det innebär kall mat för mig. Nåja, den går ju att värma igen.
Jag går och söver Vide, som somnar på bara någon minut. När jag kommer tillbaka till köket kommer Saga smygandes med sänkt huvud. Ja visst! Hon har stulit min mat från bordet, kvar finns bara några riskorn. Så blev det med den lunchen.
Jag låter Milo spela ett spel på datorn och själv vadar jag genom havet av lego till soffan med chipspåsen från lördagskvällen i handen. Lägger mig ner och andas lugnt. Njuter av chipsen och försöker glömma den här förmiddagen för alltid…
(resten av dagen blev faktiskt mycket bättre!)
Vise har en härligt söt grimas som han använder för att charmas. Han är lite dålig på att visa den för kameran, men här lyckades jag nästan fånga den med mobilen i alla fall:
Det här blir mitt inlägg nummer 100 på bloggen och kommer från min alldeles nya iPhone. Nördigt värre och Krister tycker att jag leker alldeles för mycket!
Det känns som att våren är på väg och med den energi som har saknats den sista tiden. Jag hoppas att jag ska bli lite bättre på att blogga framöver!
Testar att ladda upp en bild på Milo som låste in sig på toan ikväll för att ”göra sig fin” som han själv säger.
Jag har tagit upp ämnet förut: tystnad. Alla småbarnsföräldrar vet det: så länge barnet/barnen är vakna betyder tystnad dåliga saker. Senast jag skrev om det handlade det inte om något värre än att Milo bjöd Vide på lite chips. Idag däremot…
Jag satt och kollade av datorn och Vide sprang omkring i bara blöjan och lekte i samma rum. Så småningom försvann han ut till toan. Det är något av hans favoritrum, det är spännande med hårborstar, salvor och allt annat som finns där inne. Efter en stund tänkte jag faktiskt att det var ovanligt tyst, men kunde inte komma på något han kunde hitta på inne på toan som var tillräckligt dumt för att jag skulle behöva gå och kolla ( öppnar han toaletten hörs det och toaborsten står oåtkomlig). Så jag satt kvar.
Några minuter senare kommer Vide gående med något i handen. Det ser ut som en tvättlapp. Med bajs på. När jag kollar närmare ser det nog ut som att också Vide har bajs på sig. Ja, faktiskt: hela Vide är insmord i bajs. Jag tar tag i honom – och försöker hålla i de få rena delar av honom jag hittar- och följer de små fotspåren av bajs in till toan.
Hela golvet är insmort med brunt klet. Toaletten. En dosa till Playstation. Skåpet. En pyjamas. En av få saker som inte är kladdigt av bajs är Vides blöja som han tagit av sig. Ett bad och en grundlig städning senare står han här bredvid mig, söt som socker, och ser alldeles bedårande och alldeles oskyldig ut.
Någon som vill köpa en 13-månaders kille? Passa på, rea idag! Om jag bara hade hittat sladden till kameran så hade jag visat några mycket säljande bilder på honom också.
Bloggen ligger lite på is för tillfället, men jag tänkte i alla fall bjuda på ännu ett underbart Milo-citat:
Krister och Milo står inne i badrummet och Milo ställer sig på vågen:
”Jag väger fyra kineser!”
I torsdags var vi till BVC för vaccination och 1-årskontroll. Hela familjen följde med och Krister passade på att dokumentera med kameran.
Vikten hamnade på cirka 9,4 kilo vilket betyder att han gått upp riktigt bra i vikt, trots allt trassel med maten. Skönt att se!
Sköterskan plockade också fram lite klossar och frågade om Vide kunde bygga torn. Jag skrattade och sa att nä, det har han aldrig provat, men han är bra på att kasta dem! En stund senare sätter sig Vide och bygger minsann ett tre klossar högt torn. Som för att säga: där fick du, mamma, jag kan mer än du tror! Det är nog så att jag inte riktigt hänger med i utvecklingen. För mig är han fortfarande en liten bebis, men officiellt har han ju faktiskt passerat det stadiet i och med att han fyllde ett. Dags för mamma att vakna upp kanske?!
(Den avslutande bilden på Milo är från när vi skulle gå hem. BVC och öppna förskolan är i samma lokaler och jag kan nog inte komma ihåg en enda gång som jag inte behövt bråka med Milo för att få med honom därifrån.)
Krister hostade och sa något i stil med: ”Jag har en massa slem i halsen”.
Milo svarade, väldigt förvånad: Lemmy?! Det är ju min kompis!
Krister: Nej, jag har slem i halsen.
Milo: Lem? Det är också min kompis!
Idag var den stora dagen -Vide fyllde 1 år!
Vide själv verkade måttligt imponerad av ståhejet. Paketen tittade han knappt åt, utan överlät till kusin Nora att öppna. Visserligen försökte han blåsa ut ljuset på tårtan (hur han har lärt sig att man ska blåsa ut ljus har jag faktiskt ingen aning om!) men äta den tänkte han minsann inte göra, utan skickade hela sin tallrik med tårta på i golvet två gånger. Glädjande för hundarna i alla fall…
Nä, det enda som var riktigt riktigt roligt med kalas det var ballongerna. Han har lekt med ballonger hela dagen och fortsatte in på kvällen också. Vilket för övrigt Milo och deras kusiner också gjorde. Billiga leksaker, om än inte särskilt hållbara. Vide har tryckt sönder några stycken under dagen.
Förresten så tyckte han om innehållet i sina paket, även om själva paketen inte var så roliga. Han fick bland annat en pop up-leksak, nya snuttefiltar, en lektunnel och ett pussel.
Lite bilder från dagen, samtliga tagna av familjens ständige fotograf, Krister:
Milo hjälper till med att baka inför kalaset...
...och att dekorera med ballonger.
Nora och Milo leker med ballonger
Nora hjälper Vide och mig med paketöppningen.
Storebror får hjälpa Vide att blåsa ut ljuset.
Lite trött födelsedagspojke -det är jobbigt med kalas!
Tack till alla som kom på kalaset och tack för alla presenter!
Det är mitt i natten. Milo vaknar och ropar, sömndrucket och med gråt i rösten: mamma! maammaa! Jag går in till honom och han lägger armarna runt min hals och säger: Jag vill inte vara här alldeles ensam. Jag vill vara hos er. Jag lyfter upp honom och bär honom till våran säng och lägger ner honom bredvid mig. Milo lägger en arm runt mig och stryker mig över axeln. Som om det var han som tröstade mig.
För vem vill sova ensam?