I helgen har Krister varit i Norrköping och jag och Milo har passat på att ha lite julmys. Ja, jag vet! Alldeles för tidigt, men vi behövde lite hopp så här i novembermörkret. Som på beställning började det snöa också så det har varit vitt och fint ute, tills idag när allt regnade bort igen. Jag och Milo har bakat pepparkakor, ätit tomtegröt (risgrynsgröt alltså) och haft mysigt med tända ljus. Att tända ljus och mysa är synonymt för Milo och den sista tiden har han frågat flera gånger varje dag om vi ska ”tända ljus och ha det mysigt”. Jag älskar att ha tända ljus under den mörka tiden på året, så jag är inte svår att övertala!
Milo längtar så till julen, men det känns skönt att han inte är så fixerad vid att få många paket:
Mamma, tänk om jag får både ett dockhus och en film. Då får jag två paket!
Vide då? Det har varit lite tyst om honom på sistone här på bloggen tror jag. Han är så härligt glad och busig nästan hela tiden. Ganska pratglad även om det inte kommer ut så mycket som vi förstår. Mamma och hej är det Vide säger mest, mamma kan man säga -eller skrika, vilket som passar bäst- när helst man vill ha uppmärksamhet. Hej säger man framför allt till katter, men även till hundar och andra bebisar.
Han börjar tycka att det är spännande att vara ute och gå med hjälp av våra händer och runt möbler går han hela tiden. Några gånger har han faktiskt stått alldeles själv, men upptäcker han det sätter han sig pladask på rumpan omedelbums!
Och han har bekantat sig med choklad. Krister bjöd honom på en kaka med chokladöverdrag för ett tag sedan:
(det var inte jag som tvättade honom efteråt kan jag lova!)
Sist en hälsning till farfar Bosse: tack för punchrullarna, jag och Milo delade lika utan att bråka!
